Den här bloggen är död.

Hoppa istället vidare till RPGaiden.

Recension: Tales of Vesperia

Plattform: XBOX360
Utvecklare: Namco Tales Studio
Utgivare: NamcoBandai Games
Släppdatum: 26 juni 2009
Köp här: Webhallen

Jag skulle gärna vilja sätta högsta betyg på Tales of Vesperia, men det kommer tyvärr inte att ske. Efter ett år av längtan fick jag äntligen ta tag i nästa del av Tales-serien och det är verkligen ett spel värt pengarna. Ändå är det nånting som känns lite off, nånting jag inte riktigt kan sätta fingret på, som gör att betyget inte når ända fram. Jag ska försöka göra mitt bästa för att förklara hur det kommer sig.

Till att börja med så ska utvecklarna ha en eloge för att ha skapat en av de bästa huvudpersonerna sen vem vet när. Istället för att copy-pasta den klyschiga modellen i form av en rebellisk ungdom med alltför många problem i huvudet, så är Yuri en frisk fläkt i rollspelsvärlden. Denna yngling, före detta soldat för Imperiet, lever numera i slummen. Trött på byråkrati vill han påverka de saker han är missnöjd med utifrån, och på så sätt nå resultat snabbare. Vid sin sida har han sin trogne följeslagare, hunden Repede, som spelaren av någon anledning aldrig får en bakgrundshistoria till. Redan här brister det lite i sömmarna för mig. På grund av att Yuri och Repede står varandra så nära, så stör det mig att man inte får veta hur de träffades, eller i vilket sammanhang.

Tales of Vesperia har underbar grafik. Varma, fylliga färger målar upp spännande nya platser, karaktärerna rör sig obehindrat och mjukt i sina celshadade kroppar och till och med rösterna gör mig inte besviken. Om de bara hade haft ett lite vassare manus, så hade det varit perfekt.

I Vesperias värld skyddas städerna från monster med hjälp av ämnet Blastia, som skapar barriärer. När slummens Blastia blir stulen, är det Yuri som tar på sig ansvaret att ta fatt på tjuven. I riktig Tales-anda blir det en omtumlande färd med många destinationer och möten med karaktärer.

Självklart tycker jag att det är roligt med en story som utvecklas, samtidigt som den röda tråden alltid finns där. Men på nåt sätt lyckas Vesperias story ibland få mig att känna mig väldigt förvirrad. När alla karaktärer står och pratar om Aer, Aer krene, Blastia, Entelexia med mera, så undrar man till slut hur allt hänger ihop och om det ens gör det. Den grupp som Yuri får dras med är ett spännande gäng. Alla har sina egna utgångspunkter, vilket också kan tyckas ovanligt för rollspel, men flera gånger blir jag likaså där förvirrad, när den ena pratar om det, den andra pratar om det där, och den tredje vill hitta på nåt annat. Detta gör att det under väldigt lång tid inte känns som att spelet har ett riktigt mål utan att man agerar springpojke/flicka för karaktärernas olika nycker.

Men som tur är blir storyn aldrig så förvirrande att man inte orkar spela och tack och lov så har ju äntligen de välkända skitsen fått röster. Alla karaktärer har sin egen charm och ibland kan det nästan vara svårt att sätta ihop ett party av fyra för att det inte finns några självklara favoriter. Stiderna håller hög kvalité och högt tempo. Det nya skillsystemet ger ett nytt djup till det ibland alldagliga levlandet och att smida egna vapen eller accessoarer är alltid lika roande.

Vid första anblick får man känslan av att Vesperia är så nära perfektion man kan komma. Denna tanke får sig dock en törn när man märker att översättningen inte är helt 100. En NPC som först kallas Tort, blir i en annan textruta refererad till som Toth, för att i nästa vändning bli omnämnd som Tort igen. Småfel kan förekomma, ja, i form av att en punkt saknas eller att en bokstav ramlat bort. Men att vara inkonsekvent vad gäller namn, det hjälper verkligen inget spel och defintivt inte ett rollspel.

Det som verkligen bär spelet är faktiskt Yuri, med sitt snudd på (?) mordiska utseende och hans begåvade röstskådespelare, som har en relativt dov stämma som passar utmärkt. Andra karaktärer som ger spelet ett stort lyft är mystiske Raven och den gäckande Judith, som ibland tycks ha huvudet i det blå, men är smartare än hon ger sken av att vara. Tyvärr skänker spelets kvinnliga huvudkaraktär Estelle inget av större värde till upplevelsen - hon har begåvats med att vara naiv, översnäll och har till råga på allt svårt att bestämma sig för vad hon vill. Det är sånt som får mig att längta efter att se vad SquareEnix har gjort med Lightning i Final Fantasy XIII.

Men allt detta, och ett lagom bra soundtrack till trots, så är Vesperia alldeles makalöst kul att spela. Grottorna är lagom stora, pusslena lagom svåra. Världskartan är bedårande vacker och fylld med hemligheter och att plockas upp av det flygande monstret Baul, påminner om Flammie från Secret of Mana. Vesperia är på många sätt ett tekniskt mästerverk och som fan av serien är detta något man inte får missa. Det har sina skavanker, inget snack om den saken, men när man bara låter sig slukas av världen och personerna man möter, så blir det en riktigt minnesvärd upplevelse.

Yey!
Den undersköna grafiken, karaktärerna och deras olika personligheter, de välplanerade grottorna och hur kul det är att spela.


Nej...
Storyn som ibland känns spretig och ofokuserad, musiken som kunde varit bättre och små missar i manuset som inte borde existera.


BETYG

Recension: Crimson Gem Saga

Plattform: PSP
Utvecklare: IRONNOS Software
Utgivare: Atlus
Släppdatum: 26 maj 2009
Köp här: VideoGamesPlus

Eller ska man kalla detta en semi-recension? Jag har trots allt inte klarat spelet, ännu, med 22 timmar spelade och alla karaktärer kring level 60. Jag bör ju inte ha mycket kvar, känns det som, men med tanke på att jag förmodligen prioriterar Tales of Vesperia hellre än att knöka ihop mig med min PSP så vill jag skriva av mig.

De flesta rollspelare tycker att ett bra RPG ska innehålla en djup story. Jag är antagligen en av dessa. Crimson Gem Saga fyller inte denna kvot. Det märks ganska tidigt att det är en ganska simpel saga som kommer utspelas. Klischéer lite här och var, en ung riddare (huvudpersonen Killian) som precis tagit studenten från nån sorts riddarskola, hamnar på nåt sätt med en samling människor (en magiker, en karatemästare osv) och alla ska de hitta några förhäxade stenar så att inte "dåliga saker" händer. Det låter djupt, eller hur? Eller inte.

Storyn åsido, så finns det trots allt små guldkorn i dialog och grafik. Rösterna är ju långt ifrån de bästa, likaså gäller spelets musik som är under medel, men jag kan inte låta bli att charmas av skattjägaren Spinels gälla stämma. Detta speciellt i strider när man får till hennes specialattack med hjälp av att trycka på X. Utrop som "I'm unstoppable!" (min favorit) och "Goodbye!" gör mig onekligen glad på nåt konstigt vänster. Hon charmar mig om möjligt ännu mer när hon i en scen, glad som en sol, springer fram till Killian med stängda ögon och öppen mun (precis som vilken happy-go-lucky animetjej som helst) och kastar sig runt hans hals. Tyvärr innehåller spelet alldeles för lite sånt här. Det händer ibland att karaktärer visar nån sorts tanke eller känsla, men jag hade velat ha mer.

För CGS är ett vackert spel, tro inget annat. Läckert målade miljöer, andlöst snygg artwork, som får mig att önska att fler spel gjordes i 2D. Men ibland blir det lite andefattigt. Eller snarare fantasilöst. Du finner dig själv gå över ett berg, eller ett kargt snölandskap, eller en torr öken, eller varför inte en gemytlig lantby. Alltså, man har sett det förr. Det är vackert, men kanske lite opersonligt. Men ibland överraskar spelet en med roliga inslag som att Killian kommenterar saker man hittar i kistor osv, men det utförs på ett ojämt sätt så man känner sig osäker på om man ska ta det seriöst eller inte. Är spelets humor på riktigt eller driver det bara med sig självt? Den frågan låter jag vara obesvarad.

Spelet drivs framåt utan att mycket krävs av spelaren, det är svårt att gå åt fel håll om du nu försöker, och det finns på ett sätt ingen världskarta där man kan springa runt fritt. När man befinner sig på "världskartan" kan man trycka på R och få upp en bild av vart du är. Men ställen hänger ihop, ibland mer tydligt än andra gånger. Monster springer runt i det fria och det är alltid bra att springa in i dem bakifrån så att man får chansen att attackara först. Striderna är väldigt basic turn-baserade. Din tur, fiendens tur, din tur osv. Men det behöver inte betyda att det är lätt. Jag har råkat ut för fiender som har gjort hela mitt party förvirrat och det har slutat i att de helt enkelt haft ihjäl sig själva.

CGS har ett ganska väl utarbetat skill-system. Varje fight genererar skill points, men de är inte individuella, utan alla delar på potten. På så sätt blir det ett himla jäktande att låsa upp och lära sig nya skills. Men det är kul, och det finns många effektiva attacker som man vill använda sig av, kanske till och med braka loss i en kombo-attack med nån annan i gruppen. Vissa kostar såklart mycket MP, men då är det tur att spelet är så snällt att du får max HP och MP varje gång du levlar.

Och i ärlighetens namn tycker jag inte att spelet är för snällt iom detta. Snarare känns det barmhärtigt. Det kanske är svårt att tro med tanke på vad jag har berättat hittills, men spelets grottor är ingen barnlek. Där inne finns inga kartor och det är så lätt att bara springa omkring i cirklar och försöka lösa pussel där lösningen inte är så enkel som den kanske borde vara. Det är nästan fånigt hur stora grottorna är när man tänker efter. Ett ställe gick jag igenom (eller runt runt i) fyra gånger innan jag kom vidare. Min pojkvän tyckte jag var knäpp som fortsatte och sa att han själv hade varit för sur för att fortsätta spela.

Det må så vara, men det är ju just i de stunderna man är så glad att spelet ändå är så barmhärtigt. Inte gör det mig nåt att jag springer runt i flera timmar och levlar en massa, lär mig skills och blir superstark innan bossen. Och det skadar absolut inte att spelet låter mig spara vart tusan jag vill. Så man spelar på, inte för att storyn är mäktig och intresseframkallande, inte för att karaktärerna utvecklas och man vill se vad som händer med dem, utan mera för att striderna och skill-lärandet kan bli näst intill beroendeframkallande. Men detta gäller mest när du faktiskt tar dig tid för spelet. En eller ett par dagars paus ifrån det blir snart en vecka, två veckor... Till slut sitter man där och undrar om man nånsin ska spela klart det. Tja, kanske för att lära sig den ultimata skillen då, eller för att höra Spinel vråla "I'm unstoppable!" en sista gång...

Yey!
Bra skillssystem, snabba och roliga strider, snygg artwork och miljöer.



Nej...
Mediokra röstskådisar, erbjuder inget nytt, tråkig musik och toklånga svåra grottor.



BETYG

Den som väntar på nåt gott

Det var ganska suktande att vara på semester ute i sommarhuset när man fick veta att efterlängtade Tales of Vesperia kommit på posten. Nåja, jag ska inte klaga för mycket, jag hade med mig PSP:n och spelade mer än 20 timmar av Crimson Gem Saga (mer om det spelet vid ett annat tillfälle). Väl hemma igen, så stod jag inför dilemmat att fortsätta på Star Ocean 4, som jag ändå spelat 10 timmar av, eller om jag skulle hoppa rätt in i Tales tecknade värld.

Jag valde det senare. Star Ocean 4 i all ära, men jag kunde inte hålla mig. Alla denna väntan och längtan hade satt sina spår och jag är glad över mitt val. Kristoffer påbörjade även han Vesperia, men bytte igår tillbaka till SO4, då han ändå spelat 33 timmar av spelet. I skrivande stund är han på skiva tre och jag undrar om han har så mycket kvar egentligen... Hursomhelst så var han igår kväll smått lyrisk över hur storyn växer till sig på andra skivan, han uttryckte det som att "det är ett helt annat spel". Känns bra att ha ytterligare ett bra spel att sätta tänderna i efter Vesperia, när jag nu klarar det.

Det verkar iallafall som att tidningen Levels betyg på dessa två spel, 6 för SO4 och chockerande 5 för ToV, är förbannat jäkla missvisande. Iallafall om man gillar japanska rollspel.

Spel med 4 i titeln

När Suikoden IV var nytt hade jag höga förhoppningar. Eftersom del tre i serien vid den tiden inte föll mig i smaken, betyngde jag del fyra med önskningar om att vara allt tvåan var och lite till. Tyvärr infriades inte mina önskningar. Långsamma seglatser över ett näst intill tomt hav och mängder av strider mot sjögräs, gjorde att jag tappade modet och stängde av.

Det är tur att Kristoffer finns och kan vara min guideläsare (så att man ser till att få alla 108 karaktärer) och ibland lyckas spel bli mycket roligare om man är två. Precis som i fallet med Suikoden 3, har jag nu klarat S4, många år senare. Det är den svagaste delen i serien (bortsett från Tierkreis som jag inte ens räknar till huvudserien), med en huvudperson som bara har ett enda ansiktsuttryck, springer som om han har skitit på sig, och som inte har nån bakgrundshistoria överhuvudtaget. Med andra ord är han på tok för tråkig och intetsägande för att vara en huvudkaraktär.

Striderna är bra för att de går tillbaka till den klassiska stilen från ettan och tvåan, iallafall till större delen. Man får bara ha med sig 4 karaktärer, vilket gör valet så mycket svårare. Många gånger vill man bara kasta Hjälten åt sidan till förmån för någon annan, men nej, det går ju inte för sig... Det är ett ganska kort spel när man har guiden till sitt förfogande. Det tar förstås längre tid när man seglar runt på eget bevåg, men 23 timmar är ungefär så lång tid som det tar att klara S1 och visst förväntar man sig lite mer av ett PS2-spel. I efterhand så har jag svårt att ens komma på vad det var spelet handlade om, och är mest glad över att man stöter på Ted från Suikoden 1. Jag hade mycket hellre sett honom som huvudperson då han är överlägsen Hjälten på alla sätt och vis.


För en tid sedan släpptes Star Ocean 4. Som vilken annan JRPG-spelare såg jag såklart fram emot spelet. Men med tanke på att The Second Story är den bästa delen i serien så hade jag inte några stora förväntningar. Jag har ännu inte kommit så långt i spelet men närmar mig 10 timmar spelade och det jag spontant känner just nu är att rösterna inte är så farliga som jag trodde att de skulle vara. Är speciellt imponerad av Edge röstskådis, som får honom att låta betydligt mer mogen än vad som normalt är fallet.

Musiken är klassisk Sakuraba, men blir nästan för mäktig ibland. För att inte tala om grafiken. Det är nästan så jag får sitta och kisa för att allt är så övernaturligt skarpt och färgglatt. Men jag tycker att det är roligt att spela, även fast det kan vara väldigt långt att springa och stridsmusiken ibland blir tjatig. Mycket av det som gör Star Ocean till just Star Ocean är ju alla skills, att skapa items med mera och det fungerar som tur är mycket bättre här än vad det gjorde i Star Ocean 3.

Det sista spelet jag ska skriva om i detta inlägg, blir Final Fantasy IV - The After Years som finns för nedladdning på VC. Jag hör till dem som tycker att remaken av FF IV till DS var bra och kul att spela. Men att överhuvudtaget få en fortsättning på FF IV, det om något är stort. Spelet släpps i flera olika delar, dels själva huvudstoryn och sedan några sidospår kopplade till olika karaktärer. Jag har bara testat den första halvtimman i spelet, men det bådar gott. Man får helt enkelt se After Years som fanservice, precis som Megaman 9 var för många.

Idag är första dagen på min semester, och jag hoppas att jag kommer hinna klämma in både spelande och latande. För som vanligt är det alltid så att det finns så många spel att spela, men alldeles för lite tid. Trevlig sommar på er allihopa!

Alla goda ting är 3

Det tog 6 år från inköpsdatum, men till slut hittade även Suikoden 3 en plats i mitt hjärta, och inte bara i min spelhylla. Att det är väldigt annorlunda del ett och två är det ingen tvekan om, men tanken om att annorlunda skulle vara sämre, kan jag nu skaka av mig.

Mycket är sig likt i S3, men mycket är också nytt. Världskartan har blivit mindre genom att man tar sig från punkt till punkt och springer igenom vissa bestämda delar av världen. Detta betyder att man återser samma ställe väldigt många gånger, eftersom man tar sig igenom storyn från olika vinklar genom de tre huvudkaraktärerna, Hugo, Chris och Geddoe. I och med att man inte längre har sin givna "hjälte" så blir rekryteringen något påverkad och inte lika självklar eller "straight forward". Dvs, man klarar sig utmärkt med de karaktärer som spelet automatiskt låter sluta sig till din grupp, men det är som alltid lika kul att hitta coola, starka, udda, finurliga, knäppa eller konstiga karaktärer. (Ta bara hunden Koroku som exempel.)

Den största skillnaden man stöter på som spelare är förstås grafiken. Steget från 2D till 3D är ett ganska rejält sådant. Karaktärerna kan till en början upplevas som klumpiga, som om de själva tycker att deras nya utseende är svårsmält. Men trots en del kantiga detaljer och tidig celshading på hår med mera, så är karaktärerna, och även världen, fylliga. Och med fylligt så menar jag att allting känns så påtagligt. Att springa in i Brass Castle och se hur dess tjocka murar tornar upp sig, att se bitar av hus när man kikar in i gränder i Vinay del Zaxey, att vandra i en skog och se hur tätt träden växer, eller att kunna se över vida slätter när man springer över Yaza Plains. Världen känns på riktigt, och inte plastig eller tunn. Det gör övergången från 2D till 3D så mycket lättare, men den gången som spelet får hicka är kameravinklarna. Kameran är fixerad och vid byten mellan olika screens så samarbetar kamera och kontroll ibland väldigt dåligt. Säg att jag springer till höger på en screen och i bytet till nästa så ligger kameran så att min högerstyrning plötsligt gör att jag springer åt vänster i stället och alltså kommer tillbaka till föregående screen. Det låter nog konstigt och det är det också, men det är inget som gör spelet ospelbart.

Det är intressant att se hur storyn vävs samman bland de tre huvudpersonerna och något som är ännu bättre är att man får se bakom kulisserna vad gäller "the bad guys" om man har tagit alla 108 karaktärer. En unik twist som jag inte har stött på tidigare, och som jag faktiskt uppskattade. Även fast spelet kändes avslutat så var det häftigt att fortsätta spela lite mer och få veta hur saker låg till från en helt annan synvinkel.
För mig var det en stor positiv överraskning att Suikoden 3 kunde vara så bra som det faktiskt är. Nu hoppas jag bara att Suikoden 4, som jag inte heller gav en ärlig chans, kommer visa sig vara minst lika bra.

Att ge spel en andra chans

År 2004 testade jag Suikoden 3 för första gången. Då upplevde jag att det hade gått ifrån allt det som Suikoden stod för. Jag tror jag spelade max 1 till 2 timmar, om ens det. Spelet kändes förvirrande, med allt hoppande mellan kapitel och karaktärer. Jag saknade "hjälten" och 3D-världen kändes malplacerad och påklistrad, nästan oäkta. Jag släppte taget om spelet och tänkte inte så mycket mer på det.


Det är tur att jag inte är en sådan som säljer mina spel, även fast jag inte gillar dem. Nu, 5 år senare, var jag äntligen mogen att ta till mig 3:an. Med 16 timmar spelade kan jag bara erkänna att jag är charmad av karaktärerna, den mogna och välberättade storyn, referenserna till personer från 2:an, och rent allmänt känns världen mer på riktigt än vad jag trodde var möjligt.

Grafiken må vara föråldrad, men det betyder inte att det är fult. Musiken är om möjligt ännu bättre än i ettan och tvåan. Hursomhelst, så blir jag alltid lika glad när jag kan lära mig själv en riktig läxa, och ta tag i ett spel jag trodde bara skulle samla damm i min hylla. Jag återkommer med fler insikter och åsikter om Suikoden 3 när det är avklarat.

Suikoden: nu och då

Än så länge har jag spelat 10 timmar av Suikoden: Tierkreis. Ska jag vara ärlig mot mig själv, så är jag osäker på om det kommer bli fler än så. Något av det värsta jag vet, är att inte spela klart spel, om de förstås inte är helt ospelbara. Tierkreis är inte ospelbart, långt ifrån, men det har inte fått det genomslag hos mig som flera andra delar i serien har.

Tierkreis utnyttjar DS potential och stoltserar med vackra 2D-bakgrunder, musiken är magisk och låter verkligen som Suikoden-musik ska låta, om man nu kan uttrycka sig så. Det här är vad jag gillar bäst med ST, miljöerna och musiken. Resten av spelet, finner jag att jag mest stör mig på.

Tillåt mig att klaga

Alla karaktärer har en otroligt vacker karaktärsdesign, något som dessvärre inte tagits tillvara på. Blockiga, fula, till hälften odetaljerade 3D-karaktärer, som påminner om chibis, fyller spelet. Jag tänker på Chrono Trigger till DS, som slapp undan en ansiktslyftning rent grafiskt och som vann mycket på det. Jag förstår för allt i världen inte varför inte fler utnyttjar potentialen som 2D-grafik faktiskt har. Har Konami helt glömt bort Suikoden 1 och 2 och vad de lyckades skapa då, med väldigt simpla medel?

Konami har lyckats klämma in röster, iallafall under de första timmarna, de blir som tur färre med tiden, för de håller ingen hög kvalité, förutom kanske ett par personer. Tempot på dialogerna är vansinnigt högt, det snubblas över ord, talas otydligt, med noll inlevelse och känsla för manuset, som nog hade upplevts som bra om rösterna varit bättre, eller uteslutits totalt. Något av det värsta vad gäller just rösterna, är att vissa namn uttalas annorlunda mot hur de stavas i spelet, som om röstskådisarna har haft en annan översättning än vad vi spelare får. Exempel: Rizwan i text blir Lizlan i tal. Kureyah i text blir Claire i tal. Oförlåtligt och slappt om man frågar mig.

Vad som också känns tråkigt är att storyn utspelar sig i en helt annan värld än tidigare Suikoden-spel. Till slut var mitt huvud bara fyllt av negativa tankar så fort jag spelade Tierkreis; varför springer huvudpersonen så långsamt, varför är striderna så oinspirerade, varför har de ändrat så att alla kan ha olika vapen istället för ett personligt som man smider för att stärka, varför är jag inte nyfiken på vad som ska hända? Visst har jag en förhoppning om att nån gång klara Suikoden: Tierkreis, men just nu känns den bedriften så långt bort. Jag vill heller inte spela nåt som till hälften liknar det Suikoden man känner och älskar. Så jag och Kristoffer bestämde oss för att spela igenom alla spel i serien, utom just Tierkreis och Tactics.

Där allt började

På två dagar har vi spelat igenom första Suikoden till PS, fast nu spelade vi det på PS3 då jag köpt det från PSN. Det här var min tredje genomspelning och ändå känns allt så nytt och fräscht. Jämfört med Tierkreis känns det så mycket mognare, och trots små språkfel i översättningen (vilket jag har överseende med) så är storyn riktigt bra och gripande.


Striderna är snabba och ger alldeles lagom tuggmotstånd, men blir det nån gång för simpelt så är det bara att släppa fienderna fria. Jakten på de 108 karaktärerna följer som en röd tråd genom hela spelet. Efter 10 timmar i Tierkreis satt jag fortfarande och undrade när, hur, var och varför man skulle börja rekrytera på allvar. Miki Higashino sätter ribban högt med sina kompositioner och man lindas verkligen in i världen. Hennes fingertoppskänsla för musik är makalös och det är många verk som jag alltid kommer ha en speciell plats för, t ex Distant Mountain, People of Great Pride, Forgotten Days och An Old Irish Song - Dragon Fortess Theme. Att se sitt headquarters växa till sig och få fler skrymslen och vrår ju fler som följer en är barnsligt kul.

Det är nästan så att jag inte vill räkna Tierkreis till den riktiga Suikoden-serien. Det är en parentes, ett mellanting. Jag önskar att Suikoden 6 redan var utannonserat, men innan det sker kan jag bara sitta och hoppas och önska att det spelet bättre tar tillvara på det Suikoden tillförde RPG-genren. Och för att nysta vidare på den här känslan som infunnit sig, så ska vi nu på en gång börja spela Suikoden 2. Det kommer bli magiskt.

Det blir en bra spelsommar

Sommaren brukar normalt vara ganska händelselös vad gäller spelreleaser. Men jag upplever att sommaren är räddad, om den nu skulle bli regnig, eller alldeles för solig.

Star Ocean: The Last Hope och Tales of Vesperia är båda planerade för release i juni. Att Vesperia kommer först nu, när det funnits i handeln i USA sedan slutet av augusti förra året, är sorgligt och löjligt. Tales of Graces hann ju t o m bli utannonserat.

Ett spel som släpptes bara för en vecka sedan är Little King's Story till Wii, vilket kommer som en ganska trevlig och oväntad överraskning. Rollspelen har inte duggat tätt direkt och jag är lite nyfiken på vad det här spelet har att erbjuda.


Edit: Och så glömde jag ett till spel som såklart kommer förgylla alla rollspelares sommar. Crimson Gem Saga som släpps till PSP nu i slutet av maj (import), ser ut att kunna bli den perfekta följeslagaren under en längre resa.

Vissa spel ska vara i 2D

Final Fantasy IV till Nintendo DS i all ära, men originalet står sig starkt än idag. Utannonseringen av Final Fantasy IV: The After Years till WiiWare får mig att sucka av längtan. Jag vill spela nu! Grafiken är byggd av mysiga pixlar och det kommer bli så kul att återse gamla kära karaktärer, och en hel handfull med nya.

För mer info kan ni besöka den nyöppnade engelska sidan.

Källa: Loading