Att ge spel en andra chans

År 2004 testade jag Suikoden 3 för första gången. Då upplevde jag att det hade gått ifrån allt det som Suikoden stod för. Jag tror jag spelade max 1 till 2 timmar, om ens det. Spelet kändes förvirrande, med allt hoppande mellan kapitel och karaktärer. Jag saknade "hjälten" och 3D-världen kändes malplacerad och påklistrad, nästan oäkta. Jag släppte taget om spelet och tänkte inte så mycket mer på det.


Det är tur att jag inte är en sådan som säljer mina spel, även fast jag inte gillar dem. Nu, 5 år senare, var jag äntligen mogen att ta till mig 3:an. Med 16 timmar spelade kan jag bara erkänna att jag är charmad av karaktärerna, den mogna och välberättade storyn, referenserna till personer från 2:an, och rent allmänt känns världen mer på riktigt än vad jag trodde var möjligt.

Grafiken må vara föråldrad, men det betyder inte att det är fult. Musiken är om möjligt ännu bättre än i ettan och tvåan. Hursomhelst, så blir jag alltid lika glad när jag kan lära mig själv en riktig läxa, och ta tag i ett spel jag trodde bara skulle samla damm i min hylla. Jag återkommer med fler insikter och åsikter om Suikoden 3 när det är avklarat.