Suikoden: nu och då

Än så länge har jag spelat 10 timmar av Suikoden: Tierkreis. Ska jag vara ärlig mot mig själv, så är jag osäker på om det kommer bli fler än så. Något av det värsta jag vet, är att inte spela klart spel, om de förstås inte är helt ospelbara. Tierkreis är inte ospelbart, långt ifrån, men det har inte fått det genomslag hos mig som flera andra delar i serien har.

Tierkreis utnyttjar DS potential och stoltserar med vackra 2D-bakgrunder, musiken är magisk och låter verkligen som Suikoden-musik ska låta, om man nu kan uttrycka sig så. Det här är vad jag gillar bäst med ST, miljöerna och musiken. Resten av spelet, finner jag att jag mest stör mig på.

Tillåt mig att klaga

Alla karaktärer har en otroligt vacker karaktärsdesign, något som dessvärre inte tagits tillvara på. Blockiga, fula, till hälften odetaljerade 3D-karaktärer, som påminner om chibis, fyller spelet. Jag tänker på Chrono Trigger till DS, som slapp undan en ansiktslyftning rent grafiskt och som vann mycket på det. Jag förstår för allt i världen inte varför inte fler utnyttjar potentialen som 2D-grafik faktiskt har. Har Konami helt glömt bort Suikoden 1 och 2 och vad de lyckades skapa då, med väldigt simpla medel?

Konami har lyckats klämma in röster, iallafall under de första timmarna, de blir som tur färre med tiden, för de håller ingen hög kvalité, förutom kanske ett par personer. Tempot på dialogerna är vansinnigt högt, det snubblas över ord, talas otydligt, med noll inlevelse och känsla för manuset, som nog hade upplevts som bra om rösterna varit bättre, eller uteslutits totalt. Något av det värsta vad gäller just rösterna, är att vissa namn uttalas annorlunda mot hur de stavas i spelet, som om röstskådisarna har haft en annan översättning än vad vi spelare får. Exempel: Rizwan i text blir Lizlan i tal. Kureyah i text blir Claire i tal. Oförlåtligt och slappt om man frågar mig.

Vad som också känns tråkigt är att storyn utspelar sig i en helt annan värld än tidigare Suikoden-spel. Till slut var mitt huvud bara fyllt av negativa tankar så fort jag spelade Tierkreis; varför springer huvudpersonen så långsamt, varför är striderna så oinspirerade, varför har de ändrat så att alla kan ha olika vapen istället för ett personligt som man smider för att stärka, varför är jag inte nyfiken på vad som ska hända? Visst har jag en förhoppning om att nån gång klara Suikoden: Tierkreis, men just nu känns den bedriften så långt bort. Jag vill heller inte spela nåt som till hälften liknar det Suikoden man känner och älskar. Så jag och Kristoffer bestämde oss för att spela igenom alla spel i serien, utom just Tierkreis och Tactics.

Där allt började

På två dagar har vi spelat igenom första Suikoden till PS, fast nu spelade vi det på PS3 då jag köpt det från PSN. Det här var min tredje genomspelning och ändå känns allt så nytt och fräscht. Jämfört med Tierkreis känns det så mycket mognare, och trots små språkfel i översättningen (vilket jag har överseende med) så är storyn riktigt bra och gripande.


Striderna är snabba och ger alldeles lagom tuggmotstånd, men blir det nån gång för simpelt så är det bara att släppa fienderna fria. Jakten på de 108 karaktärerna följer som en röd tråd genom hela spelet. Efter 10 timmar i Tierkreis satt jag fortfarande och undrade när, hur, var och varför man skulle börja rekrytera på allvar. Miki Higashino sätter ribban högt med sina kompositioner och man lindas verkligen in i världen. Hennes fingertoppskänsla för musik är makalös och det är många verk som jag alltid kommer ha en speciell plats för, t ex Distant Mountain, People of Great Pride, Forgotten Days och An Old Irish Song - Dragon Fortess Theme. Att se sitt headquarters växa till sig och få fler skrymslen och vrår ju fler som följer en är barnsligt kul.

Det är nästan så att jag inte vill räkna Tierkreis till den riktiga Suikoden-serien. Det är en parentes, ett mellanting. Jag önskar att Suikoden 6 redan var utannonserat, men innan det sker kan jag bara sitta och hoppas och önska att det spelet bättre tar tillvara på det Suikoden tillförde RPG-genren. Och för att nysta vidare på den här känslan som infunnit sig, så ska vi nu på en gång börja spela Suikoden 2. Det kommer bli magiskt.

Spelet som RPG-fansen glömde

Det har gått snart ett halvår sedan Valkyria Chronicles släpptes i Europa, och några dagar senare i USA. Jag spenderade över 70 timmar tillsammans med karaktärerna i den lilla milisstyrkan som försvarade landet Gallia och det var länge sen jag föll så hårt för ett spel. Det slutade med att jag köpte 3 ex av spelet, det fjärde var en present och nyss beställde jag guiden. Det var nån sorts panik jag kände. Tänk om nåt skulle hända spelet, jag måste köpa fler. Varför säljer det så dåligt, jag måste köpa fler. Just det här med försäljningen är en sorglig historia, och om man ska tro vad jag läste i kommentaren bredvid en video på YouTube så ska detta spel sluta säljas i USA.

Det är nu jag börjar få svårt att förstå mig på folk. Det har varit så mycket tjafs om att det inte släpps spel till PS3:an, och det som kommer håller ingen hög kvalité. Alla sitter och väntar på att Den Stora Dagen ska komma, dagen då FF XIII släpps. Det gör mig så ledsen, att högkvalitativa produktioner, just som Valkyria Chronicles, bara hamnar i skymundan, glöms bort, ignoreras, släpptes det ens? Detta trots att i stort sett alla recensioner på nätet och i tidningar har uppvisat ett högt betyg. Hur kan det gå så fel?

Att mediokra spel, som ibland lider av bl a grafikproblem, av typen Infinite Undiscovery och The Last Remnant lockar köpare, är för mig ofattbart. Är det ingen som bryr sig om vad de spelar längre? Är rollspelare inte ett dugg intresserade av story, spelbarhet, kontroll, nytänk, musik med mera? Om man bara går på yta är jag iallafall en av dem som tycker att Valkyria Chronicles ser mycket mer intressant ut med sin unika CEL-shading som allra mest påminner om vattenfärg, men som ändå lyckas lyfta fram även de minsta av detaljer.

Missförstå mig rätt, Infinite Undiscovery och The Last Remnant har lika stor rätt till sin publik som nåt annat spel, och många tycker säkert att de är kul. (Jag spelade hela disc 1 av IU, sen slutade jag spela, så det var inget för mig.) SRPG-scenen är förmodligen ganska liten i vårt avlånga land, men med Valkyrias unika FPS-liknande inslag så hoppades man ju att spelet på nåt sätt skulle ta mark. Eller iallafall få fotfäste.

Jag minns än idag den krampaktiga känsla som infann sig i bröstet när jag såg introt för första gången. Och andra gången, och tredje gången och fjärde... Känslan finns kvar där än. Den går inte att skaka av. Hur många gånger jag än tittar på det. Sakta men säkert målas världen upp, tar form och sätts sen i rörelse. I bakgrunden hörs stråkar som skvallrar om smärta och vemod, men även viljestyrka och kurage. Det är verkligen Valkyria Chronicles i ett nötskal. Men istället för att skriva en massa, lämnar jag över till detta fantastiska intro. Så att ni som inte har sett, kan få se med egna ögon, kanske kan känna nästan som jag, kanske vill veta mera, kanske vill testa och spela. Vilja uppleva denna enormt kärleksfulla historia - än är det inte försent.

Valkyria Chronicles Intro
(Tack vare YouTubes wide-screen som får inlägget att se helt konstigt ut, får vi nöja oss med en länk. Klicka på!)

Jag kan iallafall trösta mig med att producenten Ryutaro Nonaka säger sig vara intresserad av att göra en uppföljare till spelet. Vilken extrem lycka jag skulle känna om det blir verklighet.

En smak av framtiden

Tillåt mig att smygstarta denna blogg.
Jag tror ju sällan att nån rollspelsfantast eller Final Fantasy-älskare där ute har missat de videos som kom upp på gametrailers.com för 10 dagar sen. Jag pratar förstås om de som visade gameplay från FF XIII-demot. Personligen tyckte jag det var svårt att inte vara imponerad. Det är nästan sömlöst som spelet går mellan förrenderade sekvenser till in game-grafik. Karaktärernas ansiktsuttryck är enastående, det är inte långt ifrån att vara på riktigt. Även NPC:erna ser bra ut och är inte bara hafsigt ihopslängda som oftast är fallet.

Striderna förstod jag mig inte så mycket på, vilket är ganska förståeligt eftersom allt är på japanska. Men det ser mycket, mycket lovande ut. Under 2009 ska spelet släppas i Japan och det blir förmodlingen 2010 för resten av världen. Men nu känns väntan inte lika fruktlös längre, nu när man vet vad som väntar och hur glad man är att de inte har stressat fram ett spel.

För er som vill se detta ögongodis kan jag rekommendera dessa två filmer från gametrailers.com.
Japanese demo: Intro part 1
Japanese demo: Intro part 2