Alla goda ting är 3

Det tog 6 år från inköpsdatum, men till slut hittade även Suikoden 3 en plats i mitt hjärta, och inte bara i min spelhylla. Att det är väldigt annorlunda del ett och två är det ingen tvekan om, men tanken om att annorlunda skulle vara sämre, kan jag nu skaka av mig.

Mycket är sig likt i S3, men mycket är också nytt. Världskartan har blivit mindre genom att man tar sig från punkt till punkt och springer igenom vissa bestämda delar av världen. Detta betyder att man återser samma ställe väldigt många gånger, eftersom man tar sig igenom storyn från olika vinklar genom de tre huvudkaraktärerna, Hugo, Chris och Geddoe. I och med att man inte längre har sin givna "hjälte" så blir rekryteringen något påverkad och inte lika självklar eller "straight forward". Dvs, man klarar sig utmärkt med de karaktärer som spelet automatiskt låter sluta sig till din grupp, men det är som alltid lika kul att hitta coola, starka, udda, finurliga, knäppa eller konstiga karaktärer. (Ta bara hunden Koroku som exempel.)

Den största skillnaden man stöter på som spelare är förstås grafiken. Steget från 2D till 3D är ett ganska rejält sådant. Karaktärerna kan till en början upplevas som klumpiga, som om de själva tycker att deras nya utseende är svårsmält. Men trots en del kantiga detaljer och tidig celshading på hår med mera, så är karaktärerna, och även världen, fylliga. Och med fylligt så menar jag att allting känns så påtagligt. Att springa in i Brass Castle och se hur dess tjocka murar tornar upp sig, att se bitar av hus när man kikar in i gränder i Vinay del Zaxey, att vandra i en skog och se hur tätt träden växer, eller att kunna se över vida slätter när man springer över Yaza Plains. Världen känns på riktigt, och inte plastig eller tunn. Det gör övergången från 2D till 3D så mycket lättare, men den gången som spelet får hicka är kameravinklarna. Kameran är fixerad och vid byten mellan olika screens så samarbetar kamera och kontroll ibland väldigt dåligt. Säg att jag springer till höger på en screen och i bytet till nästa så ligger kameran så att min högerstyrning plötsligt gör att jag springer åt vänster i stället och alltså kommer tillbaka till föregående screen. Det låter nog konstigt och det är det också, men det är inget som gör spelet ospelbart.

Det är intressant att se hur storyn vävs samman bland de tre huvudpersonerna och något som är ännu bättre är att man får se bakom kulisserna vad gäller "the bad guys" om man har tagit alla 108 karaktärer. En unik twist som jag inte har stött på tidigare, och som jag faktiskt uppskattade. Även fast spelet kändes avslutat så var det häftigt att fortsätta spela lite mer och få veta hur saker låg till från en helt annan synvinkel.
För mig var det en stor positiv överraskning att Suikoden 3 kunde vara så bra som det faktiskt är. Nu hoppas jag bara att Suikoden 4, som jag inte heller gav en ärlig chans, kommer visa sig vara minst lika bra.