Spel med 4 i titeln

När Suikoden IV var nytt hade jag höga förhoppningar. Eftersom del tre i serien vid den tiden inte föll mig i smaken, betyngde jag del fyra med önskningar om att vara allt tvåan var och lite till. Tyvärr infriades inte mina önskningar. Långsamma seglatser över ett näst intill tomt hav och mängder av strider mot sjögräs, gjorde att jag tappade modet och stängde av.

Det är tur att Kristoffer finns och kan vara min guideläsare (så att man ser till att få alla 108 karaktärer) och ibland lyckas spel bli mycket roligare om man är två. Precis som i fallet med Suikoden 3, har jag nu klarat S4, många år senare. Det är den svagaste delen i serien (bortsett från Tierkreis som jag inte ens räknar till huvudserien), med en huvudperson som bara har ett enda ansiktsuttryck, springer som om han har skitit på sig, och som inte har nån bakgrundshistoria överhuvudtaget. Med andra ord är han på tok för tråkig och intetsägande för att vara en huvudkaraktär.

Striderna är bra för att de går tillbaka till den klassiska stilen från ettan och tvåan, iallafall till större delen. Man får bara ha med sig 4 karaktärer, vilket gör valet så mycket svårare. Många gånger vill man bara kasta Hjälten åt sidan till förmån för någon annan, men nej, det går ju inte för sig... Det är ett ganska kort spel när man har guiden till sitt förfogande. Det tar förstås längre tid när man seglar runt på eget bevåg, men 23 timmar är ungefär så lång tid som det tar att klara S1 och visst förväntar man sig lite mer av ett PS2-spel. I efterhand så har jag svårt att ens komma på vad det var spelet handlade om, och är mest glad över att man stöter på Ted från Suikoden 1. Jag hade mycket hellre sett honom som huvudperson då han är överlägsen Hjälten på alla sätt och vis.


För en tid sedan släpptes Star Ocean 4. Som vilken annan JRPG-spelare såg jag såklart fram emot spelet. Men med tanke på att The Second Story är den bästa delen i serien så hade jag inte några stora förväntningar. Jag har ännu inte kommit så långt i spelet men närmar mig 10 timmar spelade och det jag spontant känner just nu är att rösterna inte är så farliga som jag trodde att de skulle vara. Är speciellt imponerad av Edge röstskådis, som får honom att låta betydligt mer mogen än vad som normalt är fallet.

Musiken är klassisk Sakuraba, men blir nästan för mäktig ibland. För att inte tala om grafiken. Det är nästan så jag får sitta och kisa för att allt är så övernaturligt skarpt och färgglatt. Men jag tycker att det är roligt att spela, även fast det kan vara väldigt långt att springa och stridsmusiken ibland blir tjatig. Mycket av det som gör Star Ocean till just Star Ocean är ju alla skills, att skapa items med mera och det fungerar som tur är mycket bättre här än vad det gjorde i Star Ocean 3.

Det sista spelet jag ska skriva om i detta inlägg, blir Final Fantasy IV - The After Years som finns för nedladdning på VC. Jag hör till dem som tycker att remaken av FF IV till DS var bra och kul att spela. Men att överhuvudtaget få en fortsättning på FF IV, det om något är stort. Spelet släpps i flera olika delar, dels själva huvudstoryn och sedan några sidospår kopplade till olika karaktärer. Jag har bara testat den första halvtimman i spelet, men det bådar gott. Man får helt enkelt se After Years som fanservice, precis som Megaman 9 var för många.

Idag är första dagen på min semester, och jag hoppas att jag kommer hinna klämma in både spelande och latande. För som vanligt är det alltid så att det finns så många spel att spela, men alldeles för lite tid. Trevlig sommar på er allihopa!

Alla goda ting är 3

Det tog 6 år från inköpsdatum, men till slut hittade även Suikoden 3 en plats i mitt hjärta, och inte bara i min spelhylla. Att det är väldigt annorlunda del ett och två är det ingen tvekan om, men tanken om att annorlunda skulle vara sämre, kan jag nu skaka av mig.

Mycket är sig likt i S3, men mycket är också nytt. Världskartan har blivit mindre genom att man tar sig från punkt till punkt och springer igenom vissa bestämda delar av världen. Detta betyder att man återser samma ställe väldigt många gånger, eftersom man tar sig igenom storyn från olika vinklar genom de tre huvudkaraktärerna, Hugo, Chris och Geddoe. I och med att man inte längre har sin givna "hjälte" så blir rekryteringen något påverkad och inte lika självklar eller "straight forward". Dvs, man klarar sig utmärkt med de karaktärer som spelet automatiskt låter sluta sig till din grupp, men det är som alltid lika kul att hitta coola, starka, udda, finurliga, knäppa eller konstiga karaktärer. (Ta bara hunden Koroku som exempel.)

Den största skillnaden man stöter på som spelare är förstås grafiken. Steget från 2D till 3D är ett ganska rejält sådant. Karaktärerna kan till en början upplevas som klumpiga, som om de själva tycker att deras nya utseende är svårsmält. Men trots en del kantiga detaljer och tidig celshading på hår med mera, så är karaktärerna, och även världen, fylliga. Och med fylligt så menar jag att allting känns så påtagligt. Att springa in i Brass Castle och se hur dess tjocka murar tornar upp sig, att se bitar av hus när man kikar in i gränder i Vinay del Zaxey, att vandra i en skog och se hur tätt träden växer, eller att kunna se över vida slätter när man springer över Yaza Plains. Världen känns på riktigt, och inte plastig eller tunn. Det gör övergången från 2D till 3D så mycket lättare, men den gången som spelet får hicka är kameravinklarna. Kameran är fixerad och vid byten mellan olika screens så samarbetar kamera och kontroll ibland väldigt dåligt. Säg att jag springer till höger på en screen och i bytet till nästa så ligger kameran så att min högerstyrning plötsligt gör att jag springer åt vänster i stället och alltså kommer tillbaka till föregående screen. Det låter nog konstigt och det är det också, men det är inget som gör spelet ospelbart.

Det är intressant att se hur storyn vävs samman bland de tre huvudpersonerna och något som är ännu bättre är att man får se bakom kulisserna vad gäller "the bad guys" om man har tagit alla 108 karaktärer. En unik twist som jag inte har stött på tidigare, och som jag faktiskt uppskattade. Även fast spelet kändes avslutat så var det häftigt att fortsätta spela lite mer och få veta hur saker låg till från en helt annan synvinkel.
För mig var det en stor positiv överraskning att Suikoden 3 kunde vara så bra som det faktiskt är. Nu hoppas jag bara att Suikoden 4, som jag inte heller gav en ärlig chans, kommer visa sig vara minst lika bra.